Ett neuropsykiatriskt funktionshinder är oftast ärftligt och när ett barn i en familj fått en diagnos, leder det oftast till att fadern i familjen också får en diagnos. Det är oftare pojkar och män som har dessa funktionshinder, men det finns också flickor och kvinnor som har det, men det märks inte lika ofta.
Svårigheterna som kommer med ett neuropsykiatriskt funktionshinder gör att ingen utomstående förstår hur det är att leva med någon, eller ha ett barn som har detta funktionshinder. Påfrestningarna kan periodvis vara extremt stora och det kan leda till oerhörda problem inom äktenskapet och många äktenskap går sönder på grund utav alla svårigheter som uppstår och andras oförståelse till de djupa problem och kaos som många av dessa familjer lever i.
Många familjer som vill ha hjälp får ofta slåss mot olika experter och myndigheter och känner sig missförstådda och misstänkliggjorda och får ibland kämpa i flera år. De bär också en stor oro inom sig över hur det ska gå för barnen längre fram i livet.
Omgivningens reaktioner kan ibland förvärra familjens situation. De kan anklaga föräldrarna för att inte ta hand om barnet/barnen på rätt sätt och kanske att föräldrarna är för släpphänta eller för kontrollerande? En fru kan till och med få höra att hon är för kontrollerande över hela familjen.
Dessa familjer måste ha någon sorts ordning och struktur på tillvaron och gärna ha en härlig stödfamilj som ställer upp då och då. Antingen genom att ta hand om ett eller flera barn i någon timma eller dag, eller att vara ett bollplank där man kan få prata av sig.
Jag har som kristen märkt att det är svårt att hitta en förståelse hos kristna familjerådgivare och vanliga kristna om dessa neuropsykiatriska funktionshinder och hur det kan vara hos familjer som har detta. De vet inte så mycket om dessa funktionshinder och har ingen aning om vad det innebär.
Oftast är det kvinnan i familjen som står mitt i kaoset som uppstått och försöker få ordning och reda på allt, hon kanske till och med går ned i tid eller slutar jobba helt och hållet. I en sådan här familj är det ovanligt tungrott med allt.
Jag själv är en perfektionist som blivit en kaotiker, jag har efter 20 års äktenskap gett upp hoppet om att få ordning på mitt kaotiska hem och kaotiska liv.
Något jag lärt mig är att lämna allt till Gud, Han har skapat oss alla och älskar oss alla som vi är. Även om andra inte vet hur det är i familjen, så vet Gud det och Han har också lösningen för alla problem som dyker upp. Dessutom ger Han också kraften till att som förälder kunna kämpa för sina barn i skolan och hos alla myndigheter, likaså ge kraft att hjälpa sin man på alla områden där han behöver hjälp.
Fast, ibland längtar jag ändå bort på en husmorssemester… och när jag tänker ännu längre inser jag att den vila jag skulle få när jag är borta från min kaotiska familj skulle bli kortvarig. När jag kommer hem igen skulle ingen i min familj ha städat, diskat eller tvättat. Det är så lätt att glömma bort allt tråkigt och bara komma ihåg det roliga i livet! 
