… har under senare år fått stor uppmärksamhet i tv och tidningar. Medvetenheten om dessa funktionshinder har ökat i samhället i stort, men det finns trots det stora kunskapsluckor bland professionella yrkesutövare inom såväl skola, psykiatri, socialtjänst m.m. I den offentliga debatten framförs till och med åsikten om att neuropsykiatriska funktionshinder som t ex ADHD inte finns.
Diagnostisering ifrågasätts med motiveringen att en diagnos ger en livslång stämpel. En del menar att diagnosen ställs alldeles för lättvindigt. Det sista påståendet stämmer inte, ofta får föräldrar och vuxna med egen problematik kämpa hårt och länge för att överhuvudtaget få hjälp. Även handikappombudsmannen (HO) har uppmärksammat detta. I en lägesrapport till regeringen skriver HO att för de flesta familjer blir vardagen en kamp för att övervinna olika hinder. Föräldrar beskriver ofta en tudelad kamp – kampen att få information om rättigheter och därefter kampen för att få de insatser man är i behov av.
Det som vi i dag kallar ”neuropsykiatriska svårigheter” har alltid funnits och de finns i alla kulturer och i alla samhällsklasser. Neuropsykiatriska funktionshinder är svårigheter som beror på hur hjärnan fungerar och arbetar.
Vissa av de personlighetsdrag som är förknippade med neuropsykiatriska diagnoser skapar tyvärr svårigheter i det samhälle vi har skapat och lever i. För ett stort antal människor med neuropsykiatriska funktionshinder blir svårigheterna så stora att de i vissa situationer blir handikappade.
Dagens samhälle hyllar ideal som emotionell intelligens (EQ), grupparbeten, olika sorters samarbete, sociala samspel och egna kunskapsinhämtningar och personer med neuropsykiatriska svårigeheter har ofta problem med det. Den traditionella undervisningen som är mera förutsägbar, välstrukturerad och organiserad passar dem bättre.
Även om många barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska svårigheter har goda förutsättningar att leva ett bra liv, får allt fler av dem problem.
Både i Sverige och utomlands växer intresset för neuropsykiatrin. Det kan bero på att många känner igen sig i de beskrivningar som ges och äntligen får en förklaring till de egna svårigheterna och eventuella misslyckanden. De kanske känner igen sin partner, sina barn, sina föräldrar eller någon annan släkting.
Ibland kan den speciella personligheten vara en stor tillgång, i vissa fall ett handikapp. En rad faktorer som de egna erfarenheter man gjort, ens självkänsla, stödet från sitt nätverk, ens förmåga till sociala kontakter osv. gör hur var och en upplever sin livssituation. Man har ofta svårigheter med reglering av uppmärksamhet, inlärning och minne, impulskontroll och aktivitetsnivå, samspelet med andra människor, att uttrycka sig i tal och skrift, samt motoriken.
En och samma svårighet kan upplevas annorlunda av olika personer, beroende på många olika saker som socioekonomisk status, kulturell tillhörighet, utbildning, psykosociala faktorer, nätverk, begåvning, självkänsla, erfarenhet etc.
Om människor med neuropsykiatriska svårigheter får den förståelse och de förutsättningar de behöver för att fungera väl, så kommer deras kreativitet och förmåga att fokusera på det som intresserar dem att komma samhället till gagn i stället för att vara en belastning.
Många är de som i tysthet kämpar på med sina svårigheter för att passa in som en pusselbit i vårt samhälle och de är värda all respekt de kan få. Det kan vara en källa till såväl glädje som sorg att leva med neuropsykiatriska funktionshinder.
